Livet och vad man kan lära sig.
Tyckte de var dags att berätta lite för folk, om mitt liv. var jag är uppväxt..vad jag har upplevt, om någon förståss är intreéserad.
Född och uppvuxen i en liten by utanför samhälelt svedala som heter Aggarp, aggarp är en väldigt gammal by som härstammar från 1600-1700 talet och styrd av drottnign margareta den 1a, Vår ena husdel är från 1700 talet och vår tomt kallas drottning maragerats torg då de var där hon befann sig när hon besökte byn och köpte varor utanför vårt hus på troge men en dag när hon lånade en av byns hästar och trillade av hästen då den skenade för den blev skrämd så blev hon så vansinnig så hon rev aggarpskyrka som hämd. Denna husdel bodde det 3 eller fyra familjer i, som nu är vår matsal man har hitta väldigt itnressanta saker i vårt gammla hus när vi renoverat gammla ingångar, gammla möbler, mosaik och annat.
jag var föd 5 veckor för tidigt och låg på kuvös innan ajg fick komma hem, i flera månader hade jag kolik eler i vnalig svensk tunga, extremt ont i magen hela tiden. Jag skrek o skrek i flera månader och min mor trodde aldrig det skulle ta slut, men en dag..flera månader senare bara stoppade ontet och jag slutade skrika, detta var mitt när mamma höll på att byta blöja på mig, och jag log mot henne för första gången.
Som liten kille var jag var platinablond som solen och ögon blå som himlen, Jag var full av bus och spring, skrattade mycket lekte mycket. Hade en väldigt stor fantasi och pratade mycket för migsjälv när jag lekte, Hade vänner i form av de andra barnen i byn som jag sprang runt med, och levde rövare. vid typ 3 års ålder ndrades hårfärgen till brun och ögonen blev Gröna som gräs eller bruna som choklad, de skiftade och tillslut stannde dem på ett mellanting Men jag var alltid lite udda lite annorlund än de andra barnen, jag lyckades skada mig hela tiden, fick astma fick allergier, åkte in på sjukhus stup i ett på grund utav detta.
Sjukhuset blev mitt andra hem efter ett tag, var väldigt van vid sprutor vid väldigt liten ålder. fickk gå astma skola, lära mig vad de var och hur jag hantera det, låg på sjukhsuet ett par dar för att ta reda på vad jag var allergisk emot.
I skolan var jag aldrig speciellt populär, det började på dagis, med att man itne fick vara med att leka, man fick inte va en del av klassen, jag hade få kompisar minns jag, som jag umgicks med i skolan, och hemma i byn..men med tiden, så blev det värre i skolan, ju äldre man blev ju större blev man desto mer kunde man och desto elakare blev folk. väl i grundskolan 1-6 så var de inte roligt att gå i skolan...Jag hade glasögon som var fruktansvärt fula men de gjorde så jag såg korekt, men så såg itne de andra det, hemska ord för att man hade glasögonon såklart, kommentarer, på ens kläder, att man var konstig, att man var ful...man dög inte till...varför ska du finnas fick jag höra...du är inte värd nått...man blev slagen verbalt och fysiskt..kallad för väldigt många namn...som man inte ska säga till andra människor..jag räckte sällan upp handen i skolan när de frågades saker trots att jag visste svaret (och det påverkade såklart lärarnas syn på mig), då jag visste....att när jag sa nått...så skulle ajg få en kommentar på det..nått som "så duktigt lärarens lilla kelgris" "så lasögonormen kan nått" eller bara allmönt mummel bkaom mig som om jag inte hörde...Lärarna gjorde inte det...Mitt självförtroende dog under dessa åren, men jag hade några vänner en eller två som jag umgicks med privat och i skolan,
I trean kom de en kille som än idag är min ärkefiende och jag önskar än idag att han får sitt straff för vad han gjort mot mig, han strödde verkligen på bensin på elden och gjorde ett helvete mellan 3an o 5an (då han bytade skola) han spred rykten, han slogs, han var rent av ond jag kan itne beskriva med ord mitt hat för honom. jag vet idag att han hade de svårt hemma, men de är ingen ursäkt för de han gjorde, jag väntar fortfarande på en ursäkt eller ett straff..
men tyvärr i 5an hände de något som gjorde att jag förlorade mer eller mindre båda av mina ända vänner, och att jag fick välja..Vem jag skulle umgås med...VÄLJ annars umgås itne jag med dig sa den ena, och andra samma sak...Vad väljer man...mellan sina två vänner...så jag valde inte, så min vänskpa med någon som jag haft sen bebis, mer eller midnre dog ut under 5an och 6an..
i 6an när vi hade ett arbete om djur...så arbetade min grupp om järven...denna gruppen bestod av två mobbare och en utomstående, jag hade t-shirt på mig men min tröja låg på andra sidan klassrummet,jag skulle ta den...men läraren sa till en av mobbarna kan du ge hans tröja til lhonom för han satt precis bredvid den..han lyfte den som om den var giftig, med två fingrar i ena spettsen av tröjan och hade ett utryck på ansitket som "fy fan vad vidirigt jag rör hans tröja BLÄÄ"..Detta såg läraren och sa till mobbing gruppen på skolan och samtal var att vänta. många sådanna...jag fick förlåt, den ena ångrade sig, väldigt djup och grät på samtalen och den andr abrydde sig inte över huvudtaget...
så i 6an blev de lite bättre i klassen...men vi var inte en ensam klass folk fortsatte på rasterna men fasaden va på i klassrummet och jag vågade yttra mig lite mer...
När vi sedna byta skola till 7an så sa dem ni ska blandas med de andra klassenra i kommunen som ska börja 7an och jag täntke JA slut på helvetet ny skola nya klasskamrater...men...nä...de ångra sig vi bytade inte klass, alla var kvar i samma...Och allt forsätta som de slutade, ny skola betyder nya lärare som inte vet vad som skett och hänt, mobbingen fortsatte och nu när man var "minst" på en skola då niorna var giganter tyckte man...Brjade också puckla på en, låsa in en i skåp...knuffa en...kalla en för saker som alla andra...men nu hade vi ett nytt ämne på skolan en gång i veckan..MUSIK...jag räddades den änd alektionen då jag visste vad jag talade om, den änd alekitonen folk såg upp till MIG då jag spelat saxofon sen 4an och kudne noter utantill fick MVG på alla prov.. Jag som aldrig fick MVG på nått annat...men utanför lektions salen, var allt som de brukar..detta pågick under 7an 8an och halva 9an...i 9an gör man ett spex en egen "pjäs" med egen musik...jag sökte att vara med i bandet för då behövde man int egå på vnaliga lektioner utan fick jobba med det i en halv termiin. och srkev 2 låtar till denna pjäs, Och alla som jobbade emd mig varje dag fick en HELT ny syn på mig... Jag var i ett element jag visste vad jag gjorde, jag hoppade mellan Piano bas och saxofon, aldrig spelat bas i hela mitt liv, men de sa till mig var jag skulle trycka och jag tryckte och spelade rätt när folk såg mig hoppa mellan isntrumenten såhär både lärare, elever, och publik. blev de en ltien Wow upplevelse från alla...mobbingen slutade på en gång, jag blev omtyckt.. FOlk såg upp till mig, bad MIG om hjälp...men jag tänkte..hah..så NU duge rjag...jag red på vågen men de som jag itne tyckte förtjänade min hjälp fick den inte av mig...behanlda andra såsom du själv vil blii behandlad, och "one good deed doesent repel a liftime of bad deeds" .. på avslutningen gjorde jag något jag AlLDRIG trodde jag skulle göra..jag sjöng för alla avgångs nior..första gången ajg sjöng inför publik. det lät falskt, de lät nervöst..i början men de släppte och jag ve tinte men folk verkade gillade för INGEN anade det...mamma höll på att mer eller midnre svimma för hon hade INGEN aning om det.
När lärarna dela ut varje år stipendier till olika folk..som bästa sportelev, bästa prestation. bästa betyg, bästa upphämtad betyg och etc etc så kommer musiklärarna och ska ge sitt musik stipendie, ch alla tror ja klart att hon ska få det...skolans egna lilla kaniriefågel som alltid varit duktigast på sång...med motiveringen.."efter att ha visat oss lärare vad man går för när de verkligen gäller och visa en passion för sin musik, med att tillföra sina kunskaper till sina medarbetare och hjälpt till mycket under spexet, med sina musikaliska talanger har han tillfört en bättre musikalisk stämmning på centralskolan i svedala, musikstipendie går till Sebastian Lamberh" ....Jag trodde jag skulle dö...jag fick gå upp inför alla, takca och krama om lärarna och få applåder av ALLA dem som mobbat mig under 10 års tid sen dagis...De visade mig en respekt genom att ställa sig upp under applåden, och de är en känsla jag leveer på ÄN idag...då jag vet...då jag har upplevt ett helvete jag levt i det varje dag i halva mitt liv, så vet jag...att de blir bättre
,
Jag lever idag tack vare att jag hade ltie hopp på att de skulle bli bra, Jag låg vaken om nätterna o grät och skrek för att allt va så hemskt, Tyckte jag var ful, tyckte livet sket på mig, hade en hemlighet som jag vll dö för ....Men hade hopp.. de blir bra, när man minnst anar det, så ser man det...så går det, och man vet itne hur man ska reagera,
än med en ...Djup..........Lättnande
Suck.
Vilka svängar livet tar.. Nu är du i en värld där så många människor respekterar, bryr sig om och älskar dig för den du är =)
Jag är så glad för att du härdat ut all den där tiden. Annars hade jag aldrig fått gå de här två åren tillsammans med dig. Du har inspirerat mig så mycket, Seb. Förstår att det inte är lätt, men jag tror att du antingen måste förlåta dina gamla plågoandar eller själv ta steget och höra av dig till dem. De kan inte skada dig längre.
Nu kämpar vi tillsammans mot nästa steg :D För ensam är du aldrig mer!
Va kul att du börjat blogga.. =) Upptäckte din blogg för några dar sen. Länge sen vi sågs nu, saknar dig och tiden på Heleneholm lite titt som tätt. Har ni nån koncert snart som vi kan komma och kolla på? Vore kul å se vad det blitt av dig!
Kramar Emma Tillgren
Hoppas du får en härlig dag :)
allt väl?
